Varför ska det vara så svårt att säga vad man tycker, tänker och känner till dom man gillar allra bäst?

Varför säger man inte till sin älskade att "jag tycker så här", eller "det sårar mig när du gör sådär."

Varför är det så svårt att fråga "varför gör du så?", eller " vad menade du nu?"

Istället går man runt och funderar vad den andra menade och vad den andra känner och tycker.

Det är galet tycker jag! Om vi nu ska leva ihop med någon annan, eller vara nära vän med någon under en lång tid, kanske en livstid så är det väl dumt att gå och fundera över saker och ting. Jag tror att det håller bättre om vi vågar vara raka, på ett smidigt sätt, mot varandra.

Jag önskar att fler människor (inklusive mig själv!) vågade kommunicera med varanda och att vi blir bättre på att lyssna på andra.

Det är galet att gå omkring i hemmet med en massa funderingar och irritation inom sig. Vem vet, kanske blir det en jäkla liv när man tar upp det man känner? Men jag tror att det är värt det i längden!

Bättre ett stormgräl  någon gång om året än tjurigheter och tjafs ett helt liv!

Tänk på att vi lever nu och att imorgon kan det vara slut! Visst måste det vara skönare att dö utan en massa osagda, ouppklarade, tramsiga, allvarliga tankar och känslor?

Kram varandra och lev som om varje dag var den sista i ditt liv!

Detta blev ett väääääldigt filosofiskt inlägg, men jag önskar att det väcker en tanke hos er som läser.

Nu blir det julpyssel i L:s klass och gott fika:)

Tjo och tjim, julklappsrim:)