Jag måste bara fortsätta på mitt förra inlägg.

Mina söner är otroligt olika när det gäller kläder.

Olle går helst i jeans, kläderna ska matcha och passa in på hans stil liksom. Han är supernoga med vad han tar på sig helt enkelt. En tröja han valde, och jag, köpte tappade lite av trycket efter första tvätten. Nu ligger den djupt nere i lådan och går inte att använda. När han var liten så fick inget skava, sitta åt(vilket det knappast kan ha gjort med den kroppshyddan) eller klämma någonstans. Han blev galen om strumporna blev det minsta pyttelilla blöta och jag minns fortfarande den gången när jag ville att han skulle ha galonisar utanpå overallen när jag lämnade honom på dagis:) Oj oj oj! Om man har levt ett liv innan detta har nog Olle dött av någon typ av kvävning eller så. Att vara instängd på ett eller annat sätt är katastrof!

När det är dax för skolfoto är det noga, noga med vilka kläder som ska väljas. Jag tycker att detta är ganska kul, för det mesta...

Lucas älskar sina mjukisdressar. Helst Nora HCdressen!! Han kan ta på sig randigt, prickigt och rutigt utan att det bekommer honom. Helst ska allt vara svart, grått, mörkblått eller mörkggrönt. Kamouflage är ju också en hit! Med andra ord att handla eller välja kläder är döden för min stora son.

En gång hade jag hjälpt Lucas på med tre tuffa kedjor när skolfotot skulle tas. Han var så fin när han gav sig iväg! När korten kom hem hade han ALLA kejdor runt halsen! "JA, dom syntes ju inte!"

Året därpå hade jag inhandlat en snygg tröja, svart och rödrandig med en silverdöskalle på. Det året hade han dragit på sig en, turligt nog, väldigt snygg kavaj så tröjan knappt syntes:) "Kavajen är ju så snygg!"

Jag är glad över att mina söner tycker och tänker om sina kläder. Visst skulle jag ibland kunna få bestämma helt fritt. Men det är ju två individer som vet vad dom vill. Och ärligt talat, finns det något värre att ha på sig kläder som man inte trivs i! Hela dagen blir ju förstörd!

Själv minns jag klasskortet i lekis. Mamma tvingade mig att ha vit skjorta med en stickad flerfärgad väst över! Det var katastrofalt för mig! Och alla andra kläder som mamma valde. Det skulle vara praktiskt och bekvämt...

Men däremotminns jag va glad jag blev över mina wct-dressar! En cerise med gråa inslag och en ljusblå:) Jag förstår hur mina föräldrar tänkte men jag tycker att barnen måste få vara med och välja när dom kommer upp lite i ålder. När jag växte upp, i mitt hem, så var det så att  kjol och klänning hade man "när det var något särskilt."Klänning är inte dagiskläder, det kan man inte ha under overallen!"

När jag började sjuan minns jag att jag fick den jackan jag verkligen ville ha. Den var dyr som attan. Jag tror att den kostade över tusen kronor!!!

Den var benvit med bruna skinnaxlar, luva med päls och snygga detaljer:) Den hade jag i många år så den lönade sig nog i slutänden. Mina föräldrar var kanske inte så intresserade av kläder? Mamma köpte alltid kläder som hon kunde "jobba i" som hon sa. Hon städade och tyckte inte att hon hade möjlighet att köpa allt för dyra vardagskläder.

Det är bara det att jag har blivit sådan jag med. I mitt yrke, som förskollärare, behöver man lätttvättade, slitstarka kläder som inte kostar en förmögenhet. Det slits otroligt på kläderna och inte ett öre får vi av arbetsgivaren till detta! Att se för tråkig ut på jobbet vill jag ju inte. Men det är lustigt hur jag tänker numera när jag handlar. Allt ska jag Jag ha när jag jobbar:)

Nej nu slutar jag för ikväll!

Tack för att ni orkar lyssna på mitt saggande:)

Puss i ljumsken

Jag älskar er massor mutti och pappalappa men tänka och önska kan jag ju få göra:)