I kväll smäller det och jag är glad för det!!!

Grey´s anatomy is back!

Nu kommer alla härliga karraktärer att invadera min tv varje onsdagkväll kl. 21.oo

Det är så långt ifrån min vardag och det är det som känns så skönt:)Jag kan drömma mig bort en stund, gråta en skvätt och skratta lite då och då. Underbart!

Jag tror att jag har fått en släng av pyjamassjukan. Jag vill inte klä på mig, träffa folk eller ens prata med någon. Jag orkar knappt med mig själv. Gud va lätt det är att halka tillbaka i stressträsket där jag mår som sämst! Jag måste komma upp över ytan så hjärtat börjar slå i normal takt igen.

Men en sak är säkert; JAG ÄR RIK!!!

På vad kan ni ju försöka lista ut;)

Det heter ju att "kärt barn har många namn" och jag måste nog vara ett kärt barn för min man.

Vi har ju kilat stadigt (hihi) sedan juni 1994. Jag var tvungen att skriva hela årtalet så ingen behöver fundera;)

När jag träffade Björn så blev jag sådär himlastormade superförälskad och mina ben var som gelé varje gång jag såg honom. Vilket känsla! Men hela tiden så fanns tanken att "snart kommer han på att han vill ha en tjej med fastare kropp. En tjej som tränar, aldrig äter onyttigt och som är sådär sund som han."

Björn tränade ca 5 dagar/vecka, simmade och tänkte på vad han åt. Han hade korta armar liksom. Inte att dom var korta utan att det var så mycket muskler på dom så dom inte räckte till (mohaha). Han hade en kropp som var alldeles alldeles underbar helt enkelt. Jag däremot var (är såklart fortfarande) 10 cm länge, vägde ca 15-20kg mer och han rymdes inom m ina höfter. Ja, ni hör ju vilket självförtroende...

Ok, jag bara väntade på att han skulle komma på allt detta och ge upp oss. Istället kom nu smeknamnen:

Duvunge

Pysen (en historia i sig:) )

Älskade du

osv osv...

Sedan kom dagen då jag fick mitt mest använda smeknamn

PULLAN, eller ibland Pullerullan....

Att vara kallad Pullan kan ju ses från olika håll. Jag är glad över det, MEN det är så att vi även kallar kvinnans allra heligaste vid detta namn. Det innebär alltså att jag är en vandrande vagina för Björn, eller???

Jag tror nog inte det, men ändå finns ju tanken ibland (ironi).

I så fall ska jag väl vara glad, eftersom Pullor är ju det bästa som finns!!! Eller hur!

Viva vagina!!

Tiden går och jag lurar till mig två underbara galningar vid namn Lucas och Olle. Ja, jag har lurat Björn till två barn! Han är dock den mest lättlurade jag vet när det kommer till att få komma till.... Skämt och sido.

Mitt namn fortsätter att hänga med.

Jag säger "Pappa" om Björn och Björn säger "Pullan" om mig

Olle börjar prata vid ca 2 års ålder och om någon frågar vad pappa heter svarar han "Björn".

Om någon frågar vad mamma heter svarar han "Pullan" eller i bästa fall "Cajsa-Pullan".

Vissa heter Cajsa- Stina ellet Britt- Marie. Jag heter alltså ....j ni vet!

 Min syster (Mostern) börjar bli orolig att vi ska tapa bort Olle på något varuhus och dom ska ropa ut i högtalarna:

" Vi har Olle, två år här, som söker sin mamma Pullan."

Våra kompisars ena dotter säger, när dom svänger upp där vi bor:

"Jaha, nu åker vi upp på Pullagatan."

En gång satt Olle högst upp på en rutschkana och pockade på min uppmärksamhet. Jag pratade med Ullis och svarade inte på alla rop om "MAMMA".

Till slut tröttnade Olle och skrek det högsta han förmådde (ca 2 år):
"MIN MAMMA PUUUUULLAN!!!"

Gissa om jag svarade snabbt:)

osv.....

 När jag började jobba med barn så undrade jag vad jag skulle säga om flickornas kön. Killar är ju så lätt. Det är ju snopp och inget annat. Jag har nu bestämt mig för Pullan eftersom "Snippa" inte passar in i min vokabulär. Än, ska jag väl säga...

Ja, nu vet ni ifall ni undrade.

Pullpullerull på er!