Det heter ju att "kärt barn har många namn" och jag måste nog vara ett kärt barn för min man.

Vi har ju kilat stadigt (hihi) sedan juni 1994. Jag var tvungen att skriva hela årtalet så ingen behöver fundera;)

När jag träffade Björn så blev jag sådär himlastormade superförälskad och mina ben var som gelé varje gång jag såg honom. Vilket känsla! Men hela tiden så fanns tanken att "snart kommer han på att han vill ha en tjej med fastare kropp. En tjej som tränar, aldrig äter onyttigt och som är sådär sund som han."

Björn tränade ca 5 dagar/vecka, simmade och tänkte på vad han åt. Han hade korta armar liksom. Inte att dom var korta utan att det var så mycket muskler på dom så dom inte räckte till (mohaha). Han hade en kropp som var alldeles alldeles underbar helt enkelt. Jag däremot var (är såklart fortfarande) 10 cm länge, vägde ca 15-20kg mer och han rymdes inom m ina höfter. Ja, ni hör ju vilket självförtroende...

Ok, jag bara väntade på att han skulle komma på allt detta och ge upp oss. Istället kom nu smeknamnen:

Duvunge

Pysen (en historia i sig:) )

Älskade du

osv osv...

Sedan kom dagen då jag fick mitt mest använda smeknamn

PULLAN, eller ibland Pullerullan....

Att vara kallad Pullan kan ju ses från olika håll. Jag är glad över det, MEN det är så att vi även kallar kvinnans allra heligaste vid detta namn. Det innebär alltså att jag är en vandrande vagina för Björn, eller???

Jag tror nog inte det, men ändå finns ju tanken ibland (ironi).

I så fall ska jag väl vara glad, eftersom Pullor är ju det bästa som finns!!! Eller hur!

Viva vagina!!

Tiden går och jag lurar till mig två underbara galningar vid namn Lucas och Olle. Ja, jag har lurat Björn till två barn! Han är dock den mest lättlurade jag vet när det kommer till att få komma till.... Skämt och sido.

Mitt namn fortsätter att hänga med.

Jag säger "Pappa" om Björn och Björn säger "Pullan" om mig

Olle börjar prata vid ca 2 års ålder och om någon frågar vad pappa heter svarar han "Björn".

Om någon frågar vad mamma heter svarar han "Pullan" eller i bästa fall "Cajsa-Pullan".

Vissa heter Cajsa- Stina ellet Britt- Marie. Jag heter alltså ....j ni vet!

 Min syster (Mostern) börjar bli orolig att vi ska tapa bort Olle på något varuhus och dom ska ropa ut i högtalarna:

" Vi har Olle, två år här, som söker sin mamma Pullan."

Våra kompisars ena dotter säger, när dom svänger upp där vi bor:

"Jaha, nu åker vi upp på Pullagatan."

En gång satt Olle högst upp på en rutschkana och pockade på min uppmärksamhet. Jag pratade med Ullis och svarade inte på alla rop om "MAMMA".

Till slut tröttnade Olle och skrek det högsta han förmådde (ca 2 år):
"MIN MAMMA PUUUUULLAN!!!"

Gissa om jag svarade snabbt:)

osv.....

 När jag började jobba med barn så undrade jag vad jag skulle säga om flickornas kön. Killar är ju så lätt. Det är ju snopp och inget annat. Jag har nu bestämt mig för Pullan eftersom "Snippa" inte passar in i min vokabulär. Än, ska jag väl säga...

Ja, nu vet ni ifall ni undrade.

Pullpullerull på er!

Fortfarande sjuk men bloggar ändå:)

Såhär var det:

Olle har ju en annons på Blocket där han säljer diverse spel till olika konsoler. Han har också sålt en GameBoy-konsoll i denna annons. Jag tog inte bort denna vara förrän igår och detta har gjort att många har ringt pga  just konsollen. I lördags när jag, systern och Björn drack kaffe så ringde det på min mobil, eftersom det är jag som sköter om Olles affärer… Detta samtal utspelades sig då:

-          Cajsa

-          Ja, hej jag heter bla bla bla (vilket namn va…). Jag ringer angående annonsen på blocket.

-          Ja, svarar jag.

-          Den där G B A D konsolen, finns den kvar?

Och här började jag tappa fokus… Vad f-n menar människan? G B A D???? Aha!!! Ok nu fattar jag…

-          Eh, du menar Game Boy? Nej, den är tyvärr såld.

-          Jaha, ok

Då kommer det liksom ett ord ,som inte ens finns, över mina läppar. Det är då jag säger det sådär lite drygt och världsvant…

-          Yet!!!!

Jag blir tyst, systern och Björn kollar på varandra, kollar på mig. Kvinnan i andra änden blir tyst, sen säger hon liksom…

-          Eeeh, ja ok

-          Ok, hej då! Tror jag att jag säger...

-          Heeeeej dååå!, säger kvinnan

Men va fasen var detta! Varför sa jag inte något som;

 ”Oj, vad säger jag!? ”

Eller något annat smart. Antagligen för att jag inte riktigt fattade vad som hände. Eller för att jag kanske inte är så smart... Suck vad pinsamt sånt där är. Jag frågade mina älskade fikakompisar om jag skulle ringa upp och förklara mig. Dom hade dock fullt upp med att garva sig harmynta på min bekostnad. Jag tror aldrig att dessa två har skrattat så gott åt samma sak. Det var ju roligt iofs kul att jag lyckades roa dessa jäkla individer. Jag sprang och gömde mig i klädkammaren en stund efter detta!

Nu är annonsen ändrad!

Yet på er därute

Nästa gång kommer jag att berätta historien om mitt smeknamn, Pullan!

På återseende kära läsare! " Återseende"föresten, det går väl kanske inte att skriva...??

Jaha ja.... jag är sjuk!

Har känt mig risig länge och idag valde jag alltså att vara hemma. Inte kul!

Killarna fick turligt nog följa med en kompis och åka skridskor. Skönt!

Ullis ringde i går och undrade om grabbsen skulle med till Digerbeget som i morgon! Ja tack!!!

Jag tar nog morgondagen till vila också. Känner mig konstigare än vanligt;)

Det som känns värst är pengaförlusten, men vi får väl leva på kärlek och radhusbiff nästa månad!

Sjuk måste man ju få vara, eller?

Nu ska jag vila lite igen. Har ätit lite och det var väl sådär... Ska ringa jobbet också. Usch, det är dåligt med personal och svårt att få vikarier. Det är så jobbigt att sätta kollegor på pottan. Men kanske många barn är sjuka också...

Yet så länge!

Det där ovanståede (yet) blir i nästa inlägg.... Fasen också! Har varit pinsam igen:( 

Vilken helg det blev för mig!

Fredag:

Jag och min älskade man åkte alltså på bio. En, i min smak, mycket bra film var det. ”The Wrestler”. När vi skulle åka iväg frågade Björn om detta var våran Allahjärtansdag-grej.

-”Jag vet inte. Vad tycker du”?

Jo, men det tyckte alltså han…. Jag hade ju redan fixat ett paket till varje man i mitt liv så jag var bara tyst;)

 Filmen var sorglig så att jag grät och det var en sån där film som kommer att finnas med länge. När vi kom hem var Lucas fortfarande på A-lagsmatch, han kom dock strax efter oss.

Bilen gick igenom besiktningen!!

Jag fick världens present av min älskade syster!!! Vi ska åka på Madonna  9 augusti! Men hallå!!! Är jag bortskämd eller bortskämd? Detta var en kombinerad allahjärtans och födelsedagspresent (jag fyller 30juli…). Ojojoj, hur toppar man detta?  Och vilket vackert kort också! Jag blev vääääldigt glad och rörd!

En lyckad fredag alltså!

Lördag:

Härlig långpromenad med syster i det vackra vädret och hockeymatch på förmiddagen. Kvällen avnjöts med systern och mamman. Mamman hade lagat kanongod mat med massor av vitlök. Seadn tittade vi på melodifestivalen. Jag måste säga att låtarna var mycket bättre, Petra Mede var mycket mycket bättre och rätt låtar gick vidare. Ja….Markoolio är ju min älskling, men sjunga är han ju inte sådär vidare på.

Tack mamma!

Björn, Lucas och Olle fick underbara kalsonger i rosa, orange, vitt och svart. Alla likadana! Björn är livrädd för rosa…. Men av kärlek till mig så tog han dom på sig och var så läcker! Jag menade att bara det att dom används av mannen gör att jag blir nöjd! Jag fick en fin bukett tulpaner, dock inte pga av dagen som var utan för att jag tydligen är världens bästa fru! Det ni!

En lyckad lördag alltså!

Söndagen är inte över än, men det som hittills har skett är bra!

Det enda är att jag mår illa och har huvudvärk. Detta har pågått hela helgen. Suck!

Hej och tack, det sovs i varje myrstack!

Min syster ska komma hit idag så då passar jag och Björn på att åka hemifrån;)

Vi ska gå på premiären av The Wrestler  http://www.na.se/meny/recension.asp?page=2&id=1&nr=17256

Systern har recenserat den (se ovan)!

Det är så att imorgon, på "Alla hjärtans dag" ska jag, systern och mamma ha våran lilla tjej/tant-kväll. Vi ska äta gott och mysa lite, så trevligt så. Därför kommer Maria upp redan ikväll. Det är ju bra med tanke på att killarna får sällskap och vi kan sticka iväg.

Hoppas jag klarar mig från magsjuka bara.... Den härjar på jobbet! Usch usch!

Imorgon är det säsongens sista hemmamatch! YES!! Det är mot Lindesberg. Ett tufft motstånd, men vi får hoppas på vinst för Nora HC. Nästa vecka tror jag att det är säsongens sista bortamatch, alltså säsongens sista match... YES YES YES!!! Jag tycker det ska bli skönt med ett uppehåll. Då drar väl snart fotbollen igång iofs!:) Men men, Lucas älskar ju sina sporter så!

Nu ska jag piffa till mig lite inför myset med mannen! Vi har bokat "hångelsofforna" så då kommer vi sitta riktigt nära varandra i mörkret.

Nu kommer Björn hem. Han har besiktigat bilen. Fredag den 13:e!!!!

På återseende!

Idag är det stora "deppardagen", känns det som.

Jag har fått tråkiga besked av en av mina bästa vänner, på jobbet är jag "den stora boven" och PMS:en tär på mitt humör. Jag pendlar mellan att vara arg, ledsen, likgilltig och bitter. Eller bitter är jag nog inte... Jag bara känner mig nere på botten. Jobbet vill jag av olika anledningar inte gå in på i detta forum!

Något som är roligt är att pärlorna har kommit:) Mycket fint var det! Jag har nu duschat och ska sätta mig ner och pilla med dessa underbara små ting.

Märkte ni hur jag liksom vände:)? Jag måste försöka i alla fall.

Jag skippade styrketräningen idag eftersom luften gick ur mig helt. Egentligen kanske det hade varit bra att träna...

Min man är underbar som lyssnar när jag spyr ur mig all missär. Tack för det Björn!  

Att kasta pärlor åt svin är ingen bra idé, men att göra vackra saker av pärlorna tycker jag fungerar:)

Jag måste bara fortsätta på mitt förra inlägg.

Mina söner är otroligt olika när det gäller kläder.

Olle går helst i jeans, kläderna ska matcha och passa in på hans stil liksom. Han är supernoga med vad han tar på sig helt enkelt. En tröja han valde, och jag, köpte tappade lite av trycket efter första tvätten. Nu ligger den djupt nere i lådan och går inte att använda. När han var liten så fick inget skava, sitta åt(vilket det knappast kan ha gjort med den kroppshyddan) eller klämma någonstans. Han blev galen om strumporna blev det minsta pyttelilla blöta och jag minns fortfarande den gången när jag ville att han skulle ha galonisar utanpå overallen när jag lämnade honom på dagis:) Oj oj oj! Om man har levt ett liv innan detta har nog Olle dött av någon typ av kvävning eller så. Att vara instängd på ett eller annat sätt är katastrof!

När det är dax för skolfoto är det noga, noga med vilka kläder som ska väljas. Jag tycker att detta är ganska kul, för det mesta...

Lucas älskar sina mjukisdressar. Helst Nora HCdressen!! Han kan ta på sig randigt, prickigt och rutigt utan att det bekommer honom. Helst ska allt vara svart, grått, mörkblått eller mörkggrönt. Kamouflage är ju också en hit! Med andra ord att handla eller välja kläder är döden för min stora son.

En gång hade jag hjälpt Lucas på med tre tuffa kedjor när skolfotot skulle tas. Han var så fin när han gav sig iväg! När korten kom hem hade han ALLA kejdor runt halsen! "JA, dom syntes ju inte!"

Året därpå hade jag inhandlat en snygg tröja, svart och rödrandig med en silverdöskalle på. Det året hade han dragit på sig en, turligt nog, väldigt snygg kavaj så tröjan knappt syntes:) "Kavajen är ju så snygg!"

Jag är glad över att mina söner tycker och tänker om sina kläder. Visst skulle jag ibland kunna få bestämma helt fritt. Men det är ju två individer som vet vad dom vill. Och ärligt talat, finns det något värre att ha på sig kläder som man inte trivs i! Hela dagen blir ju förstörd!

Själv minns jag klasskortet i lekis. Mamma tvingade mig att ha vit skjorta med en stickad flerfärgad väst över! Det var katastrofalt för mig! Och alla andra kläder som mamma valde. Det skulle vara praktiskt och bekvämt...

Men däremotminns jag va glad jag blev över mina wct-dressar! En cerise med gråa inslag och en ljusblå:) Jag förstår hur mina föräldrar tänkte men jag tycker att barnen måste få vara med och välja när dom kommer upp lite i ålder. När jag växte upp, i mitt hem, så var det så att  kjol och klänning hade man "när det var något särskilt."Klänning är inte dagiskläder, det kan man inte ha under overallen!"

När jag började sjuan minns jag att jag fick den jackan jag verkligen ville ha. Den var dyr som attan. Jag tror att den kostade över tusen kronor!!!

Den var benvit med bruna skinnaxlar, luva med päls och snygga detaljer:) Den hade jag i många år så den lönade sig nog i slutänden. Mina föräldrar var kanske inte så intresserade av kläder? Mamma köpte alltid kläder som hon kunde "jobba i" som hon sa. Hon städade och tyckte inte att hon hade möjlighet att köpa allt för dyra vardagskläder.

Det är bara det att jag har blivit sådan jag med. I mitt yrke, som förskollärare, behöver man lätttvättade, slitstarka kläder som inte kostar en förmögenhet. Det slits otroligt på kläderna och inte ett öre får vi av arbetsgivaren till detta! Att se för tråkig ut på jobbet vill jag ju inte. Men det är lustigt hur jag tänker numera när jag handlar. Allt ska jag Jag ha när jag jobbar:)

Nej nu slutar jag för ikväll!

Tack för att ni orkar lyssna på mitt saggande:)

Puss i ljumsken

Jag älskar er massor mutti och pappalappa men tänka och önska kan jag ju få göra:)

Måste bara berätta....

L var ju till Globen på LG Hockey Games igår. Han ringde sin kära mor och frågade om han fick köpa en mössa för 100 kr. Jag sa att det var OK. En mössa är ju bra att ha....

Döm om min förvåning när jag öppnade dörren sent på kvällen och möttes av denna syn( Ursäkta de röda ögonen! Ska lära mig att redigera det!!!):

Säger bara en sak- den sonen är barn till sin far:)